PictureBloggaren diggar redan som ung
Som ättelägg till en framliden jazzcelebritet har jag fått frågan sisådär ett par tusen gånger: 

- Spelar du också jazz?

Uppenbarligen ses det som en självklarhet att sonen till en legendarisk jazzprofil också pysslar med musikaliska improvisationer.

Nästan lika vanligt har det varit att frågan ställs mer direkt: 

- Vilket instrument spelar du?

Här utgår frågeställaren genast från att om man har en känd förälder med musikhistoriskt curriculum vitae, tja då har man givetvis gått i dennes fotspår.

Visst prövade jag. En klarinett fick jag och insåg genast att det var väldigt mycket lättare att lyssna, jämfört med att spela själv. Alltså fortsatte jag att lyssna. Medan klasskompisarna diggade mespop (Cliff Richard sjöng Living Doll på caféets jukebox - bläh!) botaniserade jag allt ivrigare i pappas LP-samling med äkta jazz, gärna med såväl blå toner som sänkta kvinter, det kändes fullkomligt naturligt. Bland alla hjältar utkristalliserades snart en klar favorit; Charlie Parker. När pappa Arne i sin veckokolumn i Aftonbladet hyllade soundet i Johnny Hodges altsax begrundade jag detta och påtalade helt brådmoget för mina dagars upphov att jämfört med Parker hade Hodges en ganska tunn ton.

- Jaha, du säger det, blev svaret, åtföljt av en min som jag tolkade positivt.

Varpå vi diskuterade tonbildning som vilka jazznördar som helst. En sak var vi helt överens om; ingen riktigt bra instrumentalist utan en verkligt fin ton i luren.

Ännu en fascinerande insikt var att även pianister kunde ha helt olika sound, trots att de bevisligen tryckte på en tangent som gjorde att en filtklubba slog an mot en sträng. Tämligen ingenjörsmässigt. Och ändå lät John Lewis i Modern Jazz Quartet helt annorlunda än exempelvis Art Tatum eller Horace Silver. 

Här i Sverige var Bengt Hallberg på ett självklart sätt den store förgrundsgestalten. Året var 1957. Bengts hyllade LP Dinah kunde jag utan och innan, inte minst för den förunderliga fantasiförmågan som måste ligga till grund för alla halsbrytande improvisationer. Tag bara introduktionen på titelmelodin Dinah. Jag kan när som helst koppla upp den i huvudet och njuta av spänsten, fantasin, svänget och ja, själva livsglädjen som den gudabenådade Bengt Hallberg förmedlar. Vilket intro!

När jag fick följa med pappa på repetition med Harry Arnolds Radioband var det en höjdpunkt att få sitta bredvid Bengt och förundras över hur lekande lätt han plockade fram läckra ackord som passade perfekt och lade en grund till den melodi som orkestern spelade. Dessutom med ett så självklart sväng!

Att sitta intill saxsektionen och inse hur fantastiskt de vackra instrumenten smälte samman till ett ensemblesound, eller att flytta till en stol bredvid Egil Johansen och hans trummor och fascineras av den precision och samtidigt lätta elegans som gav orkestern det rytmiska flytet. Allt detta var ljuv musik i sina små och stora beståndsdelar och jag kände redan då, som tolvåring, att någon annan sorts musik än denna skulle aldrig kunna konkurrera om min lyssnargunst.

När sedan den alltid lika mjukt vänlige Bengt Hallberg frågade om jag ville få hans korrespondenskurs i pianojazz, då kunde man förstås tänka sig att min glädje blev om möjligt än mer påtaglig. Men när jag satt där hemma vid pianot och tragglade skalor och skrev ner hel- och halvnoter kände jag att steget till den där pianopallen som Bengt Hallberg själv satt på, det klivet var väldigt långt. Och på samma sätt var det med klarinetten jag fått av pappa. Visst lärde jag mig några skalor och kunde väl efter ett tag på ett hyfsat sätt ta mig igenom en standardmelodi med tillhörande enkel improvisation. Men bra lät det inte. Och allt det jobb och den tid som jag insåg skulle krävas innan det skulle låta bättre, tja den ambitionen och den tiden ansåg jag inte att jag hade. Att sikta på en karriär som musiker och tvingas stå i skuggan av och bli jämförd med en osedvanligt begåvad fadersgestalt, det fanns nog också med som en slags rädsla. Men att lyssna på jazz, d e t  var någonting jag kände ett verkligt stort behov av!

Tar vi nu ett jättekliv och hamnar i nutid, nära sextio år efter de händelser jag beskrivit ovan, då är vi faktiskt kvar på ruta ett. Jag är fortfarande en ivrig lyssnare, må vara att lyssnandet alltmer kommit att bli även en del av yrkesutövningen som journalist och tidigare även som producent och konsertarrangör. Främst i form av många år som kommunal kultursekreterare, såväl i Stockholm som Ljusdal.

Att kontinuerligt digga jazz, live eller via radio, cd eller dvd, är en oundgänglig del av mitt liv. En dag utan minst ett par jazzkorus är helt enkelt inte komplett.

En följdfråga dyker då och då upp, när jag väl besvarat de inledande frågorna om yrkesval och även försökt förklara varför jag inte trakterar något instrument.

Frågan lyder:

- Tror du att ditt liv blivit lyckligare om du hade lärt dig spela och själv utöva jazz i någon form?

Mitt svar varierar, beroende på sinnestillstånd och dagsform, men efter en klichéartad inledning om att ingen kan ju veta säkert vad som hänt om man valt en annan väg, brukar jag kaxigt påstå att  o m  jag valt yrkesmusikerns bana, ja då hade jag säkerligen blivit en riktigt bra utövare. Faktiskt oavsett vilket instrument jag hade valt. Men där kan jag ju ha helt fel - ett bra musiköra behöver inte nödvändigtvis innebära en duktig musiker.

Känner jag därefter att jag behöver en smula tröst, då brukar jag använda mig av följande visdomsord:

- Vad vore bra musik utan initierade lyssnare?

LEIF DOMNÉRUS 



Har du synpunkter på den här bloggen? Hör gärna av dig på min mejladress leif.domnerus@telia.com Du får hjärtligt gärna även kommentera hemsidans innehåll i övrigt. 
Dina synpunkter publiceras här på bloggen och i bästa fall kan du sätta igång en spännande jazzdebatt!

Nya blogginlägg blir det förstås också!
 


Comments




Leave a Reply