Picture
Fr v Chris Montgomery, Patrik Boman, Magnus Wiklund, Max Schultz, Amanda Sedgwick & Carl Orrje. Premiärspelning för Stockholm Jazz Festival på ett fullsatt Plugged Records i Gamla Stan.
I grunden bygger all väsentlig konstnärlig verksamhet på kunskap om och kärlek till traditionen. Den extra ingrediens som skapar signifikant nutidskänsla måste hämtas ur den egna arsenalen.
Basisten, kompositören och arrangören Patrik Boman har förmågan att innefatta såväl tradition som förnyelse i sitt jazzmusikaliska universum.
Samtidigt markerar han att det slutgiltiga svaret på den kreativa processen är bortom horisonten. Därav projektets namn: Ambivalent.


Det är en allians av profilstarka musiker som Patrik Boman omger sig med, när han efter ett decennielångt uppehåll presenterar nyskriven musik med egen ensemble på ett knökfullt Plugged Records i Gamla Stan. Releasekonserten som aviserar projektet Patrik Boman Ambivalent äger rum som startskott för Stockholms Jazz Festival, en manifestation på drygt fyrtio scener under tio dagar med mer än 150 konserter i huvudstaden med omnejd.

Tillsammans med själsfränden och pianisten Peter Nordahl sökte Patrik Boman under slutet av förra millenniet ständigt nya spelställen för innerlig jazzmusik som gärna allierade sig med en hipp publik i citybaserad barmiljö. Dåvarande innestället Lydmar, strax intill Stureplan, var under en period Stockholms främsta vattenhål för en jazztörstande och nutidsanpassad publik. Må vara att många av gästerna prioriterade mingelsnack före jazzdiggande, men Patrik Boman med vänner kämpade oförtröttligt med att bjuda på högklassigt sväng. Högst sannolikt betydde även dessa klubbliknande gigs i mondän miljö att många nyfrälsta jazzvänner införlivades i skaran av de redan troende.

Hur som helst. Vid millenieskiftet lanserade Patrik Boman sin egen färgstarka version av nutidsjazz med en konstellation som förärats det tuffa epitetet Seven Piece Machine - pb7. Sju självlysande jazzprofiler som med självklar ackuratess gestaltar egensinnig och rikt facetterad musik, komponerad och arrangerad av Patrik Boman.

Resultatet? Solklar vinnare år 2000 av landets förnämsta jazzutmärkelse; OrkesterJournalens Gyllene Skivan.
Uppföljarna landar också högt på favoritlistorna. Johnny Mob in Deep City släpps 2003 och Deep City Blues ges ut 2008.
Den tid som förflutit sedan de tre pb7-skivorna släpptes har Patrik agerat som den frilansmusiker han är i grunden, vilket innebär engagemang i allehanda skiftande ensembler och miljöer. Icke att förglömma satsningen på den egna skivetiketten Arietta, tillsammans med tidigare nämnde partnern Peter Nordahl. Drygt trettio utgåvor, några storsäljande med Lisa Ekdahl och jazztrio. vilket betyder Peter Nordahl piano, Patrik Boman kontrabas och Ronnie Gardiner trummor. Dessutom ett par Grammisbelönade, med Bernt Rosengren respektive Gunnar Bergsten.

Varvid vi är framme i nutid och Patrik Boman med projektet Ambivalent återigen presenterar daggfräscha versioner av sin högst personliga variant av välkalibrerad modern jazz.
Att projektet fått namnet Ambivalent förklarar han med att ju äldre man blir, desto mindre tvärsäkert bör man förhålla sig till såväl konstnärligt skapande som övriga världsliga fenomen. Samtidigt som han gärna tillstår att man har den stil och det uttryck som man begåvats med från begynnelsen. Att konsekvent söka förfina detta hör till de ljuva mödor som ingår i processen. Varpå han betonar att det som alltid måste finnas där är lusten till skapande!

Han säger också att nu har han återigen börjat längta efter att få visa upp den musik som bär hans eget signum. I projektet Ambivalent inkluderas ensembler från trio till oktett och inspelningar från olika inspelningssessioner. Giganter ur jazzhistorien får sina tributer. Inte minst föregångare vid basfiolen som Paul Chambers, Oscar Pettiford och Slam Stewart. Och Charles Mingus? Jodå, hans ande svävar över hela härligheten, hävdar Patrik Boman bestämt. Andra storheter, som exempelvis Duke Ellington, får en honnör i melodin DE. Medan Patriks egen son får delar av sin karaktär beskriven med titeln Melancholy Albert...

Premiärspelningen på Plugged Records mönstrade en sextett som tolkade Patrik Bomans originalmusik. Att altsax och trombone kan klinga minimalistiskt fullödigt med rätt skrivna stämmor visade Amanda Sedgwick och Magnus Wiklund. När Amanda släpper loss all den bluesfeeling hon förmår frambringa ur altsaxen, då stiger temperaturen i lokalen nära nog till kokpunkten.

Mer rakt på sak hanterar Magnus Wiklund sin trombon. Så idérikt, fullödigt och välbalanserat med till synes obegränsad teknik hör Magnus till de allra främsta bland dragbasunister.

Carl Orrje tolkar notbilderna med eftersinnande skärpa och hanterar det inte alltför välklingande pianot med all den känsla som krävs.

Max Schultz har en bredd i sitt spel som gör honom lämpad för mångahanda uppdrag. Här kompar han, ingår i ensembler och bjuder ett par gånger under konserten på hetlevrat solospel med personlig färg och spirit som samtidigt är djupt musikaliskt.

Vid trummorna är Chris Montgomery en obrottsligt lyhörd pulsgenerator, som anpassar sitt spel såväl till lokalen som arrangemangen på ett utsökt nyanserat vis.

Slutligen Patrik Boman själv, vid kontrabasen. Med en särdeles vacker ton i den stora fiolen anför han de övriga med snillrika tematiska basgångar och växlar smidigt till skönt drivande walking-bass, varvat med melodiskt intrikata soloinpass.

Någon ambivalens kunde absolut inte skönjas, åtminstone inte vid denna premiärspelning...

Text & foto: Leif Domnérus

 


Comments




Leave a Reply

    OM SIDAN

    Här publicerar vi favoriter som vi gärna vill lyfta fram. Hoppas att det även är dina favoriter!