Jazz på hög höjd i bedårande miljö. Restaurang Fåfängan med utsikt över Stockholms ström har under sommaren bjussat på en serie magnifika jazzkonserter i regi av jazzkonnässören, eldsjälen och mjuksvängige trumslagaren tillika hippa vokalisten Uffe Flink. Stundom kallad Fiffe Lunk. Söndagen 16 augusti var det färgstark final med fyra grupper, samtliga handplockade av flinke Uffe.

Picture
Hustrion på Fåfängan, Robert Ikiz, Per Ola Gadd & Vladimir Shafranov
Från Åland anlände Vladimir Shafranov, en ytterligt kompetent pianist med rötterna i Ryssland som även bott i såväl Israel som USA. Sedan länge ålänning med årliga och många turnéer och faktiskt över hundratusen sålda skivor i det jazzälskande landet Japan. En virtuos bakom tangenterna, samtidigt som han begåvats med ett läckert harmoniskt handlag och en humoristisk attityd som bygger på äkta spelglädje.

Per Ola Gadd är pursvensk men har bott och spelat flera år i USA, där han bland annat turnerat över hela kontinenten med tenoristen Houston Persons kvartett. En saxofonist med höga krav på att bandmedlemmarna ska kunna lira i princip alla standardlåtar rakt av. En disciplin som Per Ola Gadd tillägnat sig helt och fullt, vilket gör honom till en klippa i vilket band som helst, när han nu återbördats till hemlandet.

Ursprungligen från Turkiet har trumslagaren Robert Mehmed Ikiz byggt en imponerande karriär i Sverige, med bland annat medlemskap i sådana högklassiga jazzgrupper som Nisse Landgrens Funk Unit och Jacob Karlzons pianotrio. Att passa in i så vitt skilda stilarter kräver lyhördhet och snabba reflexioner. Något som denne med rätta hyllade trummis har i överflöd.

Picture
Fiffe Lunk alias Uffe Flink
De tre här ovan beskrivna musikanterna utgjorde husband och uppbackare av de färgstarka profiler som äntrade estraden under söndagseftermiddagen. Först ut var Uffe Flink själv. Efter att under större delen av sommaren ha drabbats av sjukdom med tillhörande sjukhusvistelse var det inte tal om att herr Flink själv skulle orka sitta bakom trummorna. Men några vokala nummer mäktade han, bland annat en fint tolkad Gershwinklassiker, They Can´t Take That Away From Me och en riktig rökare i form av Horace Silvers Filthy McNasty. Scatsången gick på räls och Uffe visade att han är en passionerad jazzman i alla lägen.

Picture
Krister Andersson, en mästare i såväl ballader som rejäla rökare. Här blir han ordentligt påknuffad av huskompet.
Picture
Krister Andersson in action.
Därefter plockade Krister Andersson fram sin Selmersaxofon, tog några minuters snack om låtval med pianisten Shafranov och klev därefter upp på scenen och levererade en helt underbar version av In A Sentimental Mood. Efter den ljuva balladen blev det högsta fart i den följande My Shining Hour. Ett av flera tecken på den formidabla nivån på Krister Anderssons spel är att han även i supersnabba melodier klarar att frasera på ett nyanserat vis, samtidigt som ackordväxlingarna alltid sker ytterligt väloljat.

Picture
Elisabeth Kontomanou, utlevelsen är inte att ta fel på.
Dags därefter för en expressiv kvinna att fånga publiken. Elisabeth Kontomanou är måhända inte i första hand en jazzsångerska, snarare en entertainer och estradartist med en bred repertoar som även innefattar jazzklassiker. Exempelvis gör hon sin hyllning till Billie Holiday i den gripande melodin You´ve Changed. Intonationen må brista i vissa lägen, men uttrycket är starkt och karismatiskt. I Cover The Waterfront växer till en högst njutbar balladtolkning, medan Do You Know What It Means To Miss New Orleans blir något av en färgstark berättelse i cabaretstil. Elisabeth Kontomanou avslutar med att hylla Vladimir Shafranov för hans förmåga att blixtsnabbt känna in och samspela med sångerskan, trots all avsaknad av repetitioner.

Picture
Maffy Falay & Bernt Rosengren, två parhästar som känner varandra väl. Hustrion backar upp fullödigt.
Fjärde och sista konstellationen vid denna finaljazz på Fåfängan för denna säsong mönstrade två spelkompisar som mötts från och till under nära nog ett halvt sekel. För en jazzlover är det underbart att uppleva 78-årige Bernt Rosengren och 85-årige Maffy Falay, när de återses för första gången på länge och något trevande tar sig an Hank Mobleys Hank´s Tune och Freddie Redds I´m Gonna Be Happy. Samspel i jazz är underbart inte minst för att det ligger så nära det muntliga språket, när människor möts med en uppriktig vilja att förstå och tolka varandras känslor och tankar. Det universella i jazzimprovisationen ger utrymme för upplevelser som inte behöver förstås ordagrant. Känslorna får tala. Vilket de verkligen gör när Maffy och Bernt tillsammans avrundar med  Nat King Coles ljuva melodi There Goes My Heart. Att höra den åldrade men fortfarande fullt levande jazzmusikanten Maffy Falay improvisera med få men absolut väsentliga toner är en sann glädje.

En ofta återkommande tanke smyger sig på: Hur kommer det sig att vi är så få som ser denna upplevelse som en ynnest?

Picture
Det universella i jazzimprovisationen ger utrymme för upplevelser som inte behöver förstås ordagrant. Känslorna får tala.
Text: Leif Domnérus

Foto: Nilla Domnérus 


 


Comments




Leave a Reply