Picture
Den jazzmusikaliska succén - såväl konstnärligt som publikt - Ystad Sweden Jazz Festival, genomförs i år för sjätte gången. Fem fullmatade konsertdagar i månadsskiftet juli/augusti. 

Din jazzportal på nätet publicerar här en närbild på festivalens upphovsman, Jan Lundgren, införd ursprungligen i OJ, hösten 2014.

Främst är Jan Lundgren givetvis känd för sin storartade förmåga att hantera ett jazzpiano (även om det oftast handlar om en konsertflygel). Men i och med den formidabla framgången för jazzfestivalen i Ystad har han numera även gjort sig känd som jazzproducent av internationell kaliber. 

I samband med årets begivenheter i Ystad pratade jag med Jan om festivalen, men även om det som sker just nu i och kring och med jazzpianisten Jan Lundgren.

Att 6 000 festivalbiljetter är sålda i förväg till Ystad Sweden Jazz Festival är han självklart mycket nöjd med. Troligt är att förra årets totala publiksiffra på 8 000 besökare kommer att överträffas. Utan att visa på någon form av festivalstress konstaterar Jan att visst är det ganska mycket att hålla reda på. 

- Exempelvis har vi ju ett hundratal volontärer som ska peppas och instrueras. Utan all den ideella arbetskraften skulle festivalen inte kunna genomföras, konstaterar Jan och markerar påtagligt sin tacksamhet gentemot denna omfattande och ambitiösa stab. 

Att iordningställa elva olika scener med ljus och ljud och publikplatser i Ystads lilla och pietetsfulla stadskärna är naturligtvis också en omfattande operation.

Sist men inte minst valet av medverkande, där Jan Lundgren utan omsvep konstaterar att han själv har den yttersta bestämmanderätten. Att han lyckats väl med att ställa samman högklassigt programutbud alltsedan premiärfestivalen 2010 vittnar såväl publiksiffror som mängden av pressrosor om, både här hemma men även utrikes. Årets internationella höjdpunkter må vara Dianne Reeves och Kenny Barron, men raden av svenska jazzprofiler imponerar också stort. Totalt framträder omkring 35 olika konstellationer med nära 200 medverkande musiker, vilket gör Ystadfestivalen till landets största årliga jazzevent med en omsättning kring fem miljoner kronor.

Att Jan Lundgren själv återkommer på festivalen varje år med ett nytt eget projekt har utgjort en höjdpunkt. Så även i år när han tagit sig an Jan Johanssons folkmusikaliska arv.

- Storheten med Jan Johansson visar sig när man fortsätter att lyssna på honom och det står klart att musiken växer hela tiden.

Så lyder Jan Lundgrens stringenta analys av en av vårt lands mest betydelsefulla jazzmusiker, avliden i en trafikolycka 1968 vid blott 37 års ålder. Konserten med Jan Lundgrens egna Jan Johansson-tolkningar kompletteras med basisten Mattias Svensson samt en stråkkvartett. Synnerligen spännande!

Förutom att konsertera på Ystadfestivalen och fungera som festivalgeneral fortsätter Jan Lundgren att förnöja jazzlyssnare runt i världen. 

Sedan förra årets formidabla skivframgång med soloskivan "jan lundgren - all by myself", inspelad i januari 2014 i Hollywood, har han sedan dess hunnit med två nya skivproduktioner. Tillsammans med italienske trumpetaren Paolo Fresu och franske ackordionisten Richard Galliano har Jan spelat in en uppföljare till den internationella skivsuccén Mare Nostrum från år 2007.

- Samarbetet med Paolo och Richard sålde hela 60 000 fysiska exemplar. Eftersom skivlagret tömdes var det dags att gå vidare med en ny version, konstaterar Jan, självklart mycket nöjd.

Ännu en skiva har han spelat in, för utgivning senare i år. 

- Ett slags drömprojekt, faktiskt. Ända sedan jag spelade på kvartett med Arne Domnérus har jag längtat efter att ta upp just den konstellationen. Vid förra årets festival medverkade finske altsaxofonisten Jukka Perko och då kände jag att det var dags! Tillsammans med danske trummisen Morten Lund och med Dan Berglund på kontrabas har jag bildat en kvartett. Ganska nyligen har vi spelat in på ACT-etiketten. Enbart nyskriven originalmusik och det känns fantastiskt spännande!

För alla vänner av Jan Lundgrens mångskiftande musikaliska verksamhet verkar hösten kunna bli extra spännande. När jag påpekar detta för honom svarar han med att konstatera att egentligen är det samma sak med Ystadfestivalen.

- Främsta ambitionen är att bjuda på musik för nyfikna...

Picture
Jan Lundgren:
 
Jazzens frihetskänsla är oslagbar


Efter åtskilliga framgångsår är Jan Lundgren vid 49 års ålder tacksam för att kunna bibehålla känslan av att brinna för jazzmusik, likaväl som han upplever den rusiga lyckan när publiken strömmar till hans egen skapelse; Ystad Sweden Jazz Festival. 

Han erkänner gärna att visionen i unga år om musikformens renlärighet har ersatts av insikten att man måste våga korsa gränser och blanda genrer.

Han lever som han lär; såväl i sitt utforskande bakom tangenterna som när han väljer artister och ensembler till den bejublade festivalsuccén hemma i Ystad.

Att den pittoreska skånska småstaden Ystad i kanten av Östersjön är hemort för en av våra mest ryktbara och ofta anlitade jazzmusiker kan möjligen förvåna. Jan Lundgren själv ser inga större problem; han har i och för sig en övernattningslägenhet i Stockholm, men de mellan 70 till 100 konserter han årligen genomför är trots allt spridda över snart sagt hela världen. Förutom Sverige och Skandinavien även Europa, Asien, Australien och självfallet USA. På flyget över Atlanten till jazzens hemland har han nästan klippkort - vändorna närmar sig ett 20-tal. Den enda världsdel där han ännu inte framträtt är Sydamerika. Han hoppas snart kunna ställa den saken till rätta.

Från Malmö till Ystad flyttade han 2005 och där bor han nu centralt i den idylliska kustspärlans äldre stadsdel. På den skyddade innegården vårdar han ömt ett persikoträd och med centimeterprecision har den ärevördiga klaviaturtillverkaren Steinway låtit hissa upp och placera en magnifik flygel på andra våningsplanet i det minimalistiska grändhuset. Sådant sker endast om husägaren är exklusiv Steinway Artist. 

Utöver den grandiosa flygeln har Jan sett till att fylla ett imponerande antal hyllmetrar med såväl vinyl- som cd-skivor, förutom mängder av jazzlitteratur och DVD-konserter. En snabb djupdykning förtäljer att här bor en person som botaniserat både länge och väl i jazzhistorisk mylla, kompletterat med spännande stickspår till andra genrer. Allt är väl organiserat, men trots detta vågar ägaren själv inte uppskatta hur många skivor han hittills införskaffat. Att de är åtskilliga, det är uppenbart. Beträffande skivor i eget namn gissar han att det rör sig om nära femtio, inkluderat sådana där han innehar en huvudroll. Om samtliga produktioner räknas in, lär det bli omkring etthundrafemtio.

- Det finns en entusiastisk diggare i Holland som har koll på allt jag gör. Han har gjort en diskografi som man kan lita på. Själv vet jag inte exakt.

Jan Lundgren föddes 1966 och växte upp i Ronneby, Blekinge. Staden höll sig länge med en egen Jazzfestival och redan som tonåring  återfanns Jan på pianopallen i Ronneby Big Band under festivaldagarna. Han anar så smått att tanken på att förverkliga en egen internationell jazzfestival föddes redan där, i den forna hemstaden i tidigt 80-tal.

I alla händelser; när Jan 2009 är på väg hem till Ystad efter en utlandsturné stöter han ihop med stadens dåvarande kommunalråd, Thomas Lantz.

- Jag beskrev min vision om en internationell jazzfestival  i Ystad. Tankarna föll i god jord; kommunalrådet sträckte fram handen och vi var överens.

Jan startade omgående planeringen och bokningarna. Sommaren 2010 hade Ystad Sweden Jazz Festival premiär och det blev en tredagars veritabel musikfest. Världsartister som Toots Thielemans, Benny Golson, Paolo Fresu och Richard Galliano samsades med svenska profiler som Rigmor Gustafsson, Ulf Wakenius och Peter Asplund. Framgången var odiskutabel, såväl publikt som konstnärligt.

- Med en sådan start var det självklart att vi skulle gå vidare. Personligen kände jag en otrolig lycka, inte minst på grund av möjligheten att få missionera inför en växande publik och visa upp den fantastiska bredd och variationsrikedom som bra jazz och närbesläktad musik kan erbjuda.

Glädjen är uppenbar när Jan beskriver hur Ystadfestivalen har utvecklats kontinuerligt och att årets fem festivaldagar med ett enastående artistuppbåd inneburit mer än åttatusen sålda biljetter, fördelat på huvudscenerna Ystads Teater och Ystads Saltsjöbad, Rådhusparken samt ett antal mindre, men minst lika trivsamma spelställen. Publiksiffran kan jämföras med invånarantalet i Ystad, som inte ens når upp till tjugotusen! Att mer än hundra personer i lokalbefolkningen dessutom ställer upp gratis och jobbar som volontärer med allt från transporter till biljetthantering och servering visar också på den självklara förankring som festivalen har uppnått i den skånska kuststaden. Medieintresset har också ökat år från år och detta femte jubileumsår var inte mindre än drygt hundra journalister ackrediterade. En imponerande siffra, speciellt om man betänker att såväl USA:s största dagstidning, Wall Street Journal, som det världsledande jazzmagasinet Down Beat, hade skickat ledande journalister till lilla Ystad. I det perspektivet är det förstås genant att såväl DN som Svenska Dagbladet helt uteblev, samtidigt som dessa rikstidningar ivrigt och ymnigt beskriver allehanda popfestivaler runt i landet. När detta kommer på tal med Jan Lundgren svarar han med en suck att självklart inbjuds rikspressen. Om de sedan ignorerar Sveriges i dag främsta och mest omfattande jazzfestival; tjaa, vad gör man åt det?

Av årets drygt fyrtio konserter var nära hälften utsålda i förväg. Glädjande många kvinnliga utövare i programmet, även som instrumentalister. Därtill en befriande brist på festivalnamn med i första hand kommersiell status; Ystadfestivalen bokar blott och bart kvalitetssäkrade artister på deras egna meriter. Som Artistic Director bestämmer Jan Lundgren helt och hållet programinnehållet. "Där är jag diktatorisk", säger han bestämt. Vilken tur då, frestas man kommentera, att han har en sådan encyklopedisk kunskap och erfarenhet om den ädla musikform som festivalen representerar.

På samma sätt är Jan Lundgrens omfattande kontaktnät givetvis av betydelse, när  de många internationella storheterna skall kontrakteras. Exempelvis hade festivalens tredje år den legendariske Quincy Jones som huvudfigur. Gagekravet var astronomiskt, men tillsammans med Quincys svenske kompis Bengt-Arne Wallin, lyckades Jan Lundgren förhandla bort  h e l a  gaget och ersätta det med enbart omkostnadsersättning. Visserligen hade Mister Jones med sig ett försvarligt entourage, inklusive livvakt, och alla reste i första klass. Men förutom en publiksuccé innebar det att Ystad Sweden Jazz Festival befäste sin plats på den internationella festivalkartan. 

Att presentera de främsta och mest aktuella internationella jazzartisterna är Jan Lundgrens återkommande festivalmål. Självklart i kombination med svenska etablerade namn, spetsat med unga och framåtblickande musiker. Årets jubilumsfestival stämmer väl in på en sådan beskrivning. Världsartister som Charles Lloyd, Roy Hargrove, Joshua Redman, Abdullah Ibrahim och John Scofield väckte berättigat jubel, samtidigt som även svenska äldre och yngre jazzutövare fick möta en entusiastisk och lyhörd publik. Beträffande Jan Lundgrens eget deltagande på festivalen säger han med ett avväpnande skratt:

- Den enda artisten som garanterat får återkomma varje år är jag själv! 

 En nyhet för året var ett antal konserter speciellt för de yngre. Jazz for Kidz blev ännu ett framgångsrecept, inte minst när basisten och kompositören Georg Riedel tillsammans med dotter Sarah och Bohuslän Big Band lekte fram en bukett med barnvisor, baserade på Astrid Lindgrens odödliga sagofigurer. 

Mycket talar för att sjätte upplagan av Ystad Sweden Jazz Festival den 29/7 - 2/8 2015 blir en lika varierad och högkvalitativ musikupplevelse.

- Jag har redan flera spännande namn och konsertprojekt på gång, lovar Jan Lundgren. Även om festivalen kanske inte ska växa så mycket mer, så ska den ändå hela tiden förnyas och vara på topp, även i ett internationellt perspektiv.

Samtidigt som Jan Lundgren presterat ett minst sagt imponerande arbete med uppbyggnaden och genomförandet av jazzfestivalen i Ystad, har hans egen jazzmusikaliska utveckling visat en stadigt stigande kurva. Den egna trion med Mattias Svensson kontrabas och Zoltan Gsörsz trummor släppte tidigare i år ännu en särdeles fin och kritikerhyllad cd; Flowers of Sendai. Japanska miljonstaden Sendai håller sig med en egen årlig jazzfestival. Ett av många internationella evenemang där Jan Lundgren medverkat. Den lyriskt melodiska och stämningsmättade skivan är i sig en hyllning till den jordbävningsdrabbade staden. 

Det allra senaste skivprojektet med Jan Lundgren är en helt igenom superb solo-cd betitlad "jan lundgren - all by myself", inspelad i januari 2014 i Hollywood, utgiven i början av denna höst på Fresh Sound Records. Den mångerfarne amerikanske jazzproducenten Dick Bank har sedan länge hävdat att Jan Lundgrens pianospel är i absolut världsklass. Efter flera genomlyssningar av den nya soloskivan kan jag inte annat än hålla med, oreserverat. Det Jan Lundgren åstadkommer med fjorton melodier, hämtade från den odödliga Amerikanska Sångboken, är inget annat än en extraordinär pianoupplevelse i en tidlös jazzmusikalisk mainstream tradition. Att leverera personliga, intrikata, harmoniskt skimrande och rytmiskt swingmättade improvisationer på melodier som spelats hur många gånger som helst, det är absolut en strålande konstnärlig prestation.  Jan Lundgren säger själv att han tycker denna skiva är den bästa han åstadkommit, "eftersom den på ett bra sätt speglar mig själv". 

Den självmedvetenhet som kan skönjas i Jans utlåtande om senaste skivan kan mycket väl skymta redan i den femåring som gärna hoppade upp på pianopallen bredvid pappa Ove och började improvisera i diskanten, när fadern spelade en Povel Ramel-melodi. En form av improvisation var det helt klart och Jan själv minns tydligt hur han tyckte det var skojigt att liksom hitta på musiken, i samma stund som den framfördes.

När pianoläxorna instuderades, givetvis med klassiska förtecken, fanns inget utrymme för egna utflykter. Men är man begåvad och välartad låter det förstås ändå bra. Så pass avancerat att när Jan som 15-åring fick en ny lärare yttrade denne helt öppenhjärtigt att han faktiskt inte hade något mer att lära ut. Måhända hade pedagogen också insett att den tonårige eleven hade ett behov av att få mer utrymme för egna musikaliska intentioner.

- Läraren gav mig en läxa som innebar att jag skulle köpa en skiva med Oscar Peterson, Night Train. Wow! Jag upplevde omedelbart att detta var den musik jag hade längtat efter. Medan de klassiska styckena ibland känts nästan som en fångdräkt uppfattade jag jazzens improvisationer som en frihet. Känslan var enorm och total. 

Uppfylld av den explosiva jazzkicken försökte Jan entusiasmera sin fem år yngre syster Eva, som också studerade piano. 

- Fast, beskriver Jan, hon var inte mottaglig för mina argument om improvisationens förträfflighet. Hon hittade sin frihet i att tolka musik från notbladet på klassiskt vis. I dag är hon välrenommerad ackompanjatör på Malmö Musikhögskola. I fullt samförstånd valde vi olika vägar.

Musikhögskolan  blev också Jans hemvist under fem års gedigen utbildning, med självklar inriktning på improvisation, men även pedagogik. Oavlåtligt ambitiös såg han även till att fördjupa studierna genom att ta privatlektioner för den köpenhamnsbaserade mästerpianisten Horace Parlan. "Jag sökte hela tiden den äkta jazzfeelingen!", motiverar han extralektionerna.

PictureArne Domnérus & Jan Lundgren, två nära spelkamrater
Rutin att spela i ensembler fick han inte minst i storbandssammanhang. När han som 23-åring framträdde på Ronneby Jazzfestival med stadens storband råkade gästsolisten vara Arne Domnérus.

- Dompan gillade mitt spel och föreslog att jag skulle komma upp till Stockholm och lira litet med honom. Då kände jag att nu, nu börjar det på allvar.

Den coola attityd som karaktäriserar jazz hjälper till att sudda ut generationsgränser. Att drygt fyrtio år skilde mellan Jan Lundgren och den musiker som, med Jans egna ord, upptäckte honom var betydelselöst.

Vägen till en position bland de främsta svenska jazzartisterna var utstakad och Jan Lundgren satsade all sin ambition och skaparkraft för att nå dit. Ett ständigt utforskande av jazztraditionen såg han som en självklar grund för utveckling.

- Dompan visade mig exempelvis Duke Ellingtons enorma musikskatt. All bra musik har en inneboende dramaturgi. Det musikaliska drama som krävs, även i den enklaste melodi, den känslan fick jag mycket genom samspelet med Dompan. 

För att tydligt profilera den egna musiken startade Jan i slutet av 80-talet en egen ensemble; Jan Lundgren Trio. Med trion som utgångspunkt har han ständigt breddat sin musikaliska spelplan, såväl här hemma som internationellt. År 1997 erövrade Jan Lundgren Trio OrkesterJournalens Gyllene Skivan för produktionen Swedish Standards. Trots att Jan senare fått ett flertal prestigefulla utmärkelser, sätter han fortfarande Gyllene Skivan främst. Möjligen i konkurrens med Region Skånes kulturpris 2012, eftersom det ges till en enda person årligen och mottagarna bär folkkära namn som Birgit Nilsson, Peps Persson och Eva Rydberg. En prissumma på 100 000 kronor är förstås inte heller att förakta; Jan påpekar gärna att en frilansande jazzmusikers tillvaro är som en dans på slak lina, inkomsterna kan variera högst avsevärt. Personligen har han aldrig sökt någon form av kulturstöd. Målet har i stället varit att producera och realisera så många varierande och spännande projekt som möjligt. 

För sina utländska engagemang har han ett management i Schweiz och på motsvarande sätt en bokningsansvarig här hemma i Sverige. De många och tidskrävande resorna runt världen har han sedan länge hunnit tröttna på.

- Men att komma fram, möta nya bekantskaper och ta plats på en scen, det tröttnar jag aldrig på! 

LEIF DOMNÉRUS


 


Comments




Leave a Reply