Det sägs om vissa lokaler att historien sitter i väggarna. Talesättet passar utmärkt på det ärevördiga Danspalatset National, invigt redan 1933. Enligt den ursprunglige Nalendirektören Topsy Lindbloms egenartade reklamtexter var det spatiösa och stilfullt inredda nöjestemplet beläget på Gata Regerings 74. En lekfull omskrivning av Regeringsgatan 74, där den klurige nöjespappan även hävade att det ständigt var såväl Festligt, Folkligt som Fullspikat. Ett påstående som oftast var alldeles sant, särskilt under jitterbuggens högkonjunktur på 1950-talet.


Topsy Lindbloms bortgång 1960 sammanföll med en ny era inom nöjeslivet; foxtrot och storband ersattes av popmusik och elgitarrer. Traditionell pardans blev omodernt, medan twist och diverse akrobatiska krumbukter utgjorde den nya trenden.
Nalen kom att föra en tynande tillvaro och stängdes 1967.
Under följande tjugo år nyttjades danstemplet som värmestuga i Pingströrelsens regi.
Men!
Likt en Fågel Fenix återuppstod Nalen 1998 som nöjeslokal.
De nära 70 miljoner kronor som den pietetsfulla restaureringen kostade betalades av SAMI, Svenska Musikers och Artisters Intresseorganisation. En investering som förstås behövde ersättas med nya intäkter. Vilket innebar att kommersiellt präglade konserter med kända popartister för yngre publik prioriterades.
Till lycka och glädje för de många äldre danssugna och även nytillkomna älskare av foxtrots och pardans kom den ideella föreningen Nalens Vänner till undsättning.

Alltsedan återinvigningen av det historiska Danspalatset National har Nalens Vänner välkomnat en ungdomlig mogenpublik till storbandsmusik med dansvänlig repertoar, i genomsnitt sex lördagskvällar per år.  Helt i linje med Nalenpappan Topsys filosofi dansas nonstop, vilket betyder att två orkestrar avlöser varandra kvällen igenom. Likaså enligt traditionen går det bra att hämta ny dansenergi i Harlemkabareten, en angränsande och mer intim lokal där etablerade vokalartister varvas med nya sångfynd, uppbackade av det rutinerade Harlembandet.
Precis som under danspalatsets glansdagar bildas en kö utanför den bastanta entréporten på Gata Regerings 74, när det är dansafton i Nalens Vänners regi. Innan kvällen är över kommer nära femhundra dans- och nöjeslystna att ha erlagt entré. En imponerande siffra, med tanke på såväl dåligt väder som hög medelålder. Dessutom är det lördag; den veckodag som mestadels ägnas åt hemmamiddagar och tevesoffor.

PictureHans Gustafsson är Nalenveteran som dansar mycket och gärna. Här har han bjudit upp Petra Wikström.

























Längst fram i den växande kön står 75-årige Hans Gustafsson. Han har vanan inne. Första danskvällen på Nalen för denne pensionerade ingenjör inträffade för jämnt sextio år sedan.
- Nalen var stället man gick på för att dansa och spisa, så var det bara.
Hans Gustafssons kommentar är kort och koncis. Han minns tydligt att kön var extra lång till söndagarnas matinédans. Dixielandorkestrar med fantasieggande namn som Whisky Bottle Slickers och Pygmé Jazzband lockade Nalensnajdare med knivskarpa pressveck och brylcreme i håret, medan tjejerna var nypermanentade och bar skinande nylonstrumpor på spirorna.
- De flesta har väl en hobby eller något de gillar att göra, filosoferar Hans Gustafsson. För min del handlar det om dans, helst till storband med välkända låtar som man också kan spisa, ja alltså lyssna på.
Ett påtagligt belägg för den sofistikerade 75-åringens levande dansintresse är att han sedan mer än femtio år är gift med en och samma kvinna. Men när dansskorna är putsade, då går han ensam till Nalen; precis som han gjorde för sex decennier sedan. Att vara betalande medlem i Nalens Vänner ser han som en självklarhet.
Tro´t eller ej, men även Hans Gustafssons mor dansade på Gata Regerings 74. Fast då hette stället Ceders Salonger och det var tidigt 1920-tal.
- Dans är livgivande och bra för kropp och själ, hävdar Hans Gustafsson bestämt.
- Min mamma är ett bra exempel; hon blev 103 år...

När lördagskvällen går mot niosnåret är det trångt på Nalens stora dansgolv. Hans Gustafsson bjuder upp ett flertal dansanta damer, bland dem 59-åriga Petra Wikström.

- Om han dansade bra? Jovisst, helt okej. Men faktum är att jag är ganska kräsen; har dansat hela mitt liv, även balett i unga år. Tidigare hade jag även en fast danspartner som var väldigt bra, det är väl därför som jag ställer så höga krav på en kavaljer. Helst ska han använda sig av en del egna och personliga steg och självklart ska han vara den som för och bestämmer vilka svängar vi ska ta.
Petra Wikström tillägger att hon gärna skulle se fler något yngre danskavaljerer på Nalen. En sak hon klart ogillar är när äldre och ofta  smått onyktra herrar kommer rumlandes från krogen mot slutet av danskvällen.
- De inbillar sig ofta att de dansar bättre än vad de i själva verket gör. Dessutom stegar de ofta snett och trampar på tårna. Inte kul alls!

PictureBodil Holmberg älskar att dansa på Nalen.

















Var fötterna hamnar och hur stegen ska tas är något som 83-årige Per-Olof Holmberg har mycket klart för sig. Men så har han också haft en och samma danspartner sedan 1951, nämligen 79-åriga hustrun Bodil.
- Första gången vi dansade tillsammans var 1951 på en studentbal i uppväxtstaden Halmstad. Jag har väl aldrig varit direkt framfusig, men jag vågade i alla fall bjuda upp Bodil på en liten smygare ute i tamburen, när inte så många såg oss.
Per-Olof Holmberg ler mjukt och det är lätt att tänka sig att denne gentleman, som bär sin ålder med heder, är allt annat än burdus.
Förutom hängivenheten för dans uppskattar han även föreningsliv och ideell verksamhet. Sedan mer än tjugo år är han därmed kassör i föreningen Nalens Vänner.  
Efter giftermålet 1957 pluggade paret Holmberg i Göteborg, P O blev ekonom och Bodil lärare. Dansintresset växte och kurser i såväl gammeldans som bugg avverkades, parallellt med studier och ännu fler dansaftnar.
- Jodå, erkänner P O med sitt milda leende, dansat har vi gjort hela livet och kommer säkert att fortsätta, så länge vi kan stå på benen...

PictureBodil Holmberg med sin danspartner, maken Per-Olof. Deras första gemensamma dans ägde rum på en studentfest. Året var 1951...


































Hustru Bodil instämmer till fullo och tillägger att hon har väldigt svårt att förstå varför inte fler yngre människor ägnar sig åt dans till jazziga toner. Danskvällarna som Nalens Vänner arrangerar borde locka många fler ur den uppväxande generationen, bara de tog chansen att få upp intresset. 
Bodil avslöjar med ett pärlande skratt hur hon redan som tonåring tillsammans med sin storasyster smet iväg till danskvällarna på Folkets Park i Halmstad.
- Vår pappa ansåg dans som syndigt, vilket gjorde att vi faktiskt fick hitta på små nödlögner för att komma iväg till Parken.
Som exempel på ett minne för livet beskriver hon när legendariske USA-trumpetaren Roy Eldridge gästade folkparken.
- Han spelade och sjöng School Days på ett sätt som gjorde att jag trodde jag skulle dö, faktiskt. Så bra var det! 
Efter scenshowen fortsatte dansen och Bodil njöt av varje sekund. Hennes livfulla beskrivning är synnerligen övertygande. På väg att fylla 80 är hon ännu full av energi och konstaterar bestämt att dansen har spelat avgörande roll för hennes välmående.
- Favoritmelodi? Tja, egentligen ingen speciell, huvudsaken att det är rytmiskt och med mycket swing, dessutom helst gamla härliga och välkända låtar.
Maken P O fyller i beträffande val av melodier att han nog ändå har en särskild favorit.
- En bra och välklingande orkester som kan spela Frank Sinatras underbara Strangers In The Night. 
- Då liksom flyter man fram på dansgolvet...

PictureTonåringarna Axel Pontén & Anna Källbäcks buggar loss på Nalen. Att dansa är deras favorithobby.




























Även om medelåldern är relativt hög på Nalens danskvällar finns det alltid ett antal tonåringar som buggar vilt till swingmusiken och uppskattar atmosfären på det ärevördiga danstemplet.
Axel Pontén, 17-årig gymnasist från Uppsala är en av dessa.
- Nalen är ett ställe som man bara måste bocka av på sin lista, det är ju liksom historiens vingslag när man kommer in genom entrédörren.
Axel har precis genomfört en svettig bugg med sin kompis, 18-åriga dalkullan Anna Källbäcks från Dala-Järna. Pausdrickat är helt självklart en mugg vatten och energin är av sådan kaliber att de båda faktiskt ser ut att dansa, även under intervjusamtalet. Anna håller helt med Axel om att Nalen är ett ställe som man absolut måste ha besökt, åtminstone en gång i livet. Med ett avväpnande skratt påpekar hon att även Stig Helmer, det vill säga Lasse Åbergs alter ego, gick på Nalen, det framgick ju av den senaste Åbergfilmen om Stig Helmers uppväxt.
Axel beskriver hur han håller igång och dansar tre, fyra gånger i veckan i föreningen Swingkattens regi, hemma i Uppsala. Medan Anna hemma i Dalom beger sig flera gånger i veckan till Vansbro Dansklubb.
- Bugg, säger hon, är favoritdansen, men även swing och foxtrot. Fast det som kommer stort just nu är en ny dans som kallas West Coast Swing. Ursprungligen från Amerikas västkust fungerar den ungefär som foxtrot, fast man inte håller i varandra som man gör i pardans.
När man ser dessa två tonåringar bugga loss under Nalens kristallkronor och discokula går associationerna naturligen till det populära teveprogrammet Let´s Dance. Men icke; varken Axel eller Anna är vidare intresserade av tävlingsdans.
- Nej, säger båda, det är inte vår stil. Dans är en social grej, något man gör tillsammans med kompisar och vänner. Dessutom får man ju nya vänner, ju mer man är ute och dansar.
- Vi socialdansar, sammanfattar de båda tonåringarna.
Ordet socialdans kanske inte är så vanligt. Men innebörden är väsentlig. 

PictureTorsten Sundberg & Bertil Ekman ser till att det dansas på såväl Nalen som Finlandsfärjan Cinderella.



















Torsten Sundberg, ordförande i Nalens Vänner:


- Dans är hälsobringande!

Ända sedan första Nalenbesöket på 1950-talet har Torsten Sundberg levt med en sympati för den atmosfär, kamratanda och swingmättade musikalitet som ryms i Nalens historik.
- Någon stor dansör har jag väl aldrig varit, men kärleken till bra musik och oförfalskad gemenskap sitter i sedan unga år. Inom vänorganisationen kallar vi det för Nalenandan. Det är den vi kämpar för att bevara och även föra vidare till den yngre generationen.
Torsten Sundberg väljer orden med omsorg. Nalens Vänners styrelse har han tillhört sedan 1998, något år senare valdes han till ordförande. Numera har den ideella föreningen hunnit med att fira trettio år. I dag är det drygt femhundra medlemmar som får NalenJourNalen i brevlådan för att kunna kolla vilka datum och orkestrar som är aktuella. Enligt ordförande Sundberg finns det även dansentusiaster som planerar sina utlandsresor så att de inte krockar med Nalenkvällarna.
- Många av vännerna påstår också bestämt att de besöker Nalen för att hålla såväl själen som fysiken i balans.
Torsten Sundberg tillägger med glimt i ögat att hans egen doktor brukar säga att ett Nalenbesök är den bästa medicinen...
Självklart missar han själv inte en enda dansafton och större delen av tiden håller han sig vid entrén. Detta eftersom han alltid vill vara uppdaterad vad gäller besökarnas synpunkter.
- Extra viktigt är att orkestrarnas repertoar gillas av så många som möjligt.
För att pricka så rätt som möjligt håller sig Torsten Sundberg med ett eget smakråd, bestående av stamgäster som han litet i smyg konfererar med.
- Många orkestrar trycker på och vill ha spelningar och alla hävdar att de spelar utmärkt dansmusik. Men exempelvis ensembler som kör med för långa solon får kritik från många av de dansande.
En tydlig trend är att allt fler buggande ungdomar söker sig till Nalens danskvällar.
- Självklart positivt, säger Torsten Sundberg, men samtidigt får vi synpunkter på att de unga far runt på dansgolvet i sådant tempo att det stör den lugnare dansstil som många äldre föredrar. En svår balansgång.

PictureKapellmästare i Harlem, legendariske pianisten Göte Wilhelmsson.

















Ännu en viktig tradition för Nalens Vänner är att bibehålla  Harlemkabareten. Detta innebär att varje dansafton även innehåller shower i den mindre lokalen som bär namnet Harlem. Uppbackade av ett rutinerat gäng musiker med pianisten Göte Wilhelmsson i spetsen presenteras rutinerade artister, men även nya förmågor. I Harlem har alla, från Lill-Babs och Siw Malmqvist till Monica Zetterlund och Svante Thuresson skaffat sig scenrutin och mött en entusiastisk publik.
Som ett förträffligt komplement till Nalenkvällarna arrangerar Nalens Vänner även jazzkryssningar. Detta sker i samarbete med Viking Line på Ålandsdestinerade fartyget Cinderella. Förutom konserter med populära jazzartister som Claes Janson, Hacke Björksten, Ulf Johansson Werre och Titti Sjöblom medföljer även ett erfaret dansband med jazzig betoning vid varje kryssning. 
Nalens Vänner sätter en maxgräns runt 250 deltagare vid varje kryss. Skälet är att alla som avnjuter konserterna ska få en så bra upplevelse som möjligt.
Målsättningen är densamma som på Nalens danskvällar: Festligt. Folkligt. Fullspikat.


Text: Leif Domnérus    Foto: Leif & Nilla Domnérus



 


Comments




Leave a Reply