Dexter Gordon mätte 1.98 i strumplästen.
Inte så konstigt att hans nickname blev Long Tall Dexter.
Född 1923 i Los Angeles, död 1990 i Philadelphia. Dexter Gordon blev 67 år och stor del av sin karriär under 1960- och 1970-talen framträdde han i Europa. Mestadels med Köpenhamn som utgångsort, varvat med många avstickare till bland annat Sverige och runt om i Europa.
Att under en kort sejour boka, resa och umgås med Dexter Gordon var en alldeles speciell upplevelse, som jag fick vara med om hösten 1972.


För mig personligen hör Dexter Gordon till samma exklusiva krets av amerikanska tenorsaxofonister som Lester Young, Coleman Hawkins, Stan Getz och John Coltrane. Den som vill kan notera att Sonny Rollins enligt mitt synsätt inte hör till dessa. Long Tall Dexter gjorde det däremot. Inte minst för hans monumentalt stora, varma och härliga ton, hans genomlysta och aldrig sviktande harmonisinne, liksom hans flödande rikhaltiga frasförråd, kombinerat med snillrikt insprängda och humoristiska parafraser. Och, inte minst, hans överlägset avspända "häng", det vill säga förmågan att ligga så långt bak i takten att man ibland kunde tro han somnat mitt i ett solo. Men icke! Long Tall Dexter visste exakt var taktstrecken satt, han svängde oavbrutet och kom alltid i mål på utsatt tid.
Den spänning som denna sublima form av rytmisk laidback gav upphov till utgjorde en exceptionell krydda i Dexters formfulländade gestaltning, oavsett det handlade om en kärleksfull ballad eller en rask bebopdänga. En blues i mediumtempo var måhända hans allra främsta varumärke. Där kunde hans djuplodande och fantasifulla tolkningar av äkta och kärleksfull jazz blomma ut i all sin, vill jag påstå, humanistiska prakt.

För oss jazzlovers som frekventerade Gyllene Cirkeln i Stockholm under det omvälvande 1960-talet hörde gästspelen med Long Tall D till de verkliga höjdpunkterna. Dexters dagsform kunde dock variera kraftigt, beroende på intag av diverse sinnesvidgande kemikalier, allt från heroin och jazztobak till högoktaniga drinkar och skummande pilsnerdricka.
När den ständigt utåtriktade Dexter tog paus lovade han oftast att vara tillbaka "in a flash", med tillägget att han bara skulle ha ett "meeting with Mister Carlsberg and Mister Tuborg."
I bästa fall levererade han därefter ett avslutande set som gjorde att man travade hem på små moln. I sämsta fall somnade den gänglige saxofonisten i ett toalettbås på entréplanet en trappa ner, där han hittades och fick väckas av en medspelande musiker eller Gyllene Cirkelns programansvarige  Abbe Johansson.

Under konsertkvällarna på Cirkeln hade jag flera gånger nöjet att växla några ord med Dexter och jag minns hur påtagligt verserad och verbal han kunde vara. En belevad person med ett generöst leende och chosefri öppenhet. Att han även attraherade kvinnor med sin virila och karismatiska framtoning, det var lätt att inse. Men det jag lustigt nog kommer ihåg allra bäst var min reflektion att jag som förälder gärna skulle anlita Dexter Gordon som barnvakt! Det kan låta besynnerligt, men hans känsliga saxofonspel och den mänskliga attityden inbjöd till tankar om ömhet och beskydd.
Jag visste att denne frilansande och smått oregerlige gigant inom jazzvärlden inte alltid hade spelplanen fulltecknad. Eftersom jag fascinerades av såväl hans spel som hans personlighet prövade jag att vid ett par tillfällen ragga spelningar till honom.
Den mest minnesvärda konserten, av flera skäl, ägde rum hösten 1972 i Örebro konserthus.

Dexter Gordon spelade helt frimodigt med mängder av olika kompgrupper i sitt kringflackade runt i Europa. Inte så sällan handlade det om så kallade one-nighters. I Örebro kände varken han eller jag till vilka musiker som fanns att tillgå. För säkerhets skull bokade jag en rutinerad basklippa i form av Björn Alke. Piano och trummor fick bli en lokal chansning, gaget som jag förhandlat fram var inte på något sätt astronomiskt. Inte heller Dexters solistgage var sensationellt, men man kan nog säga att han i dessa lägen var något av en slitvarg. Have horn, must play; ungefär.

Jag hämtade upp Björn Alke på Söder i min lånade gamla Ford Taunus. Tyvärr visade sig Björn vara i uselt skick. Han bekände också att så var fallet och bad att få lägga sig och nyktra till i baksätet.
Dags att plocka upp Long Tall D vid Centralen. När saxofonisten väl hade tråcklat in sina långa ben i framsätet visade det sig att han var både upprörd och besviken. Framför allt var han förbannad på sig själv.
Varför? Jo, han kom raka vägen från Paris, där han vistats för att avverka en one-nighter. Det första han gjort i Paris var att checka in på ett litet hotell och lagt saxofon och resväska på rummet. Därefter hade han traskat ut på stan och besökt ett par tre barer. Efter en trevlig kväll var det dags för vila. Men. Han hade glömt vilket hotell han bodde på!
- Jag stannade i Paris ett extra dygn och gick runt på massor av tänkbara hotell och frågade efter saxofonen. Utan resultat.
Dexter daskade handflatorna hårt mot bilens instrumentbräda för att ge eftertryck till till de svordomar han kompletterade berättelsen med.
Att han var riktigt ledsen på sig själv var uppenbart. Så pass att han också konstaterade att nu jäklar, nu var det dags för skärpning.
- Se här, sa han, och plockade fram en medicinburk ur fickan.
Antabus, piller mot alkoholbegär, det var vad burken innehöll.
Helt klart att Dexter Gordon i det här läget hade ett akut behov av att prata av sig för att lindra frustrationen och smärtan efter att ha tappat bort en värdefull ägodel på ett så snöpligt vis. Jag satt där bakom ratten på väg mot Örebro och fick försöka få honom på mer positiva tankar. Hans musikerkollega Björn Alke i baksätet var inte till någon nytta. Basisten snarkade vidare, helt obekymrad om vad Dexter varit med om i Paris.

För en del musiker är det rätta instrumentet av största vikt, för andra mindre väsentligt. Med tanke på den borttappade saxofonen undrade jag hur Dexter såg på saken?
Frågan inspirerade uppenbart och snart var han i full färd med en utläggning om hur han tyckte att många musiker faktiskt fäster för stor vikt vid vid själva instrumentet. Att munstycket och även rörbladet är väldigt viktigt för en blåsare, det betonade han noga. Men det som verkligen hade betydelse var något helt annat.
- Det sitter här, sa han och pekade med ett brett smajl på sitt huvud. Just den gesten han gjorde i det ögonblicket minns jag väldigt tydligt. Han liksom strök under det han just då sa med hela kroppen och ett stort,brett leende.
- Härinne i huvudet formas soundet och det är därifrån idéerna kommer, you see. Resten handlar om kärlek och energi.
- Kolla Charlie Parker! Lade han till med fortsatt intensiv röst. Bird lirade på vilken lur som helst och han lät alltid fantastiskt.
Kan man sin Charlie Parker, för mig personligen en husgud sedan tioårsåldern, då vet man absolut vad Dexter syftade på.
Jag kunde bara hålla med och passade samtidigt på att ställa frågan hur det var att spela med den fantastiske Bird?
Dexter, som måste ses som den förste verkligt betydande beboptenoristen, svarade med ett utdraget Woow! och konstaterade rakt av att Bird var helt enastående.
Jag ställde en följdfråga och undrade om det som står i Ross Russels beryktade Parkerbiografi Bird Lives stämmer, detta att Parker ständigt tog för sig dubbelt och var mer eller mindre omåttlig i allt han företog sig.
- Absolut! Svarade Dexter bestämt. Det gällde allt; mat, kvinnor, sprit och även narkotika.
Sen säger Dexter Gordon, jag minns det ordagrant, eftersom jag slogs av att han faktiskt också hade en form av beundran i tonfallet:
- När vi andra slog i oss en sil med heroin, då tog Bird två!
Det kan måhända låta som en överdrift, men om man betänker att den oöverträffade altsaxofonisten Charlie Parker dog redan vid 35 års ålder med en helt utsliten kropp, då kan man lättare inse att Dexter Gordons berättelse stämmer.

Väl framme i Örebro har Björn Alke vaknat och vill absolut att vi stannar till vid ett Systembolag. Dexter för sin del säger att han avstår och själv köper jag ett par flaskor öl.
Åter i bilen öppnar Björn sin spritflaska och tar en rejäl återställare. Något som Dexter noterar med både irritation och intresse. När jag stannar bilen vid ett rödljus sliter Dexter flaskan ur handen på Björn och dricker hastigt flera klunkar.
Ingen säger någonting, men efter ett par hundra meter markerar Dexter att jag måste stanna, eftersom han på grund av antabusmedicinen får kraftiga kräkreflexer.
Att se denne ståtlige världsmusiker stå vid vägkanten och hulka är en synnerligen sorglig upplevelse.
När Dexter åter satt sig i bilen är vi snart framme och checkar  in på ett mindre hotell, varpå vi åker vidare till spelstället, där pianist och trummis är på plats. Dexter skruvar ihop saxofonen och gruppen testar ett par standardlåtar. Det låter så där, speciellt pianisten är ett osäkert kort. Dexter säger inget, men det är uppenbart att han inte är vidare nöjd.
Konserten blir inte heller något att direkt minnas. Direkt pinsamt var det i vissa låtar, när pianisten helt missar ackordsväxlingar och Dexter ser ut att plågas rejält.
Efter en enkel kvällsmacka på hotellet somnar vi i varsitt rum, något snack om konserten är det ingen av oss som känner för.

När vi dagen därpå är på väg att kliva in i bilen för återfärd till Stockholm tittar Dexter Gordon mig djupt i ögonen och säger:
- Leif, next time, give the musicians more money and give me less, so you can hire better guys to do the work...
Jag känner mig förstummad. En av världens ledande jazzmusiker ber mig att få ett lägre gage nästa gång, för att på så sätt skapa utrymme för bättre kompmusiker.
Jag lovar förstås att försöka uppfylla hans önskan och vi rullar iväg mot huvudstaden, med en sovande basist i baksätet.
Resan går fort, Dexter är pratsugen och ämnena varierar; allt från turnéminnen och kvinnohistorier till den dystra perioden då han satt i fängelse i Amerika på grund av heroinmissbruket. Han återkom också till detta med gage och frågade faktiskt hur mycket jag tjänade på att ordna konserten. När jag svarade att min enda inkomst var mileersättning, minus bensinkostnaden, då ville Dexter nästan inte tro mig.
- Alla managers tar procent på det som musikerna tjänar, något annat har jag aldrig hört talas om.
Samtalet utvecklas nästan till en mindre lektion, där Dexter Gordon uppmanar mig att göra som alla andra i branschen.
- Vill du tjäna pengar på att producera jazzkonserter, då måste du lära av smarta killar som Norman Granz och George Wein.
Säger han och fyrar av ett ordentligt skratt. Att Dexter tolkar mig som en smula "soft" känner jag starkt, men också att han gillar min entusiasm för hans förnämliga musikanteri.

När vi landat i Stockholm och lämnat av Björn Alke ska Dexter ta ett tåg från Centralen och han propsar mycket bestämt på att han ska bjuda mig på en drink, innan vi skiljs.
Jag tackar nej, dels för att jag ska köra bil, men jag tänker också på det som inträffade vid rödljuset i Örebro.
Dexter står på sig och vi traskar iväg till Sheraton på Tegelbacken, där vi tar rulltrappan upp till baren.
Jag beställer en whisky och Dexter säger efter en stunds övervägande att han nog ska ta en också.
Oj, tänker jag, hur ska det gå nu?
Och mycket riktigt, strax efter att drinken slunkit ner börjar Dexter hulka rejält. Han försöker dämpa konvulsionerna men tvingas resa sig och stappla mot rulltrappan.
Jag hjälper honom så gott jag kan och precis utanför entrédörrarna viker han sig dubbel och några centiliter whisky landar på gatstenarna. Dörrvakten tittar rutinerat åt andra hållet och jag klappar valhänt den store tenoristen på armen.
Vi återvänder upp till baren för att hämta saxofonen och resväskan. Dexter betalar drinkarna och tillsammans beger vi oss till Centralstationen.
Ett vänligt avsked och vi ses nästa gång.

Någon mer gång blev det dock inte.
Nästa konsert som jag arrangerade för Dexter var planerad till Sundsvall. Kompmusikerna var troligtvis ganska kapabla.
Men tyvärr, konserten blev aldrig av. Dexter dök nämligen inte upp. Min karriär som impressario för världsledande amerikanska jazzsolister tog slut redan innan den hade hunnit ta fart på riktigt.
Lyckligtvis var Dexter Gordons karriär långt ifrån över. Han återvände 1976 till Staterna och förutom storartade musikaliska framgångar visade han sig dessutom ha en lysande skådespelartalang. Filmen Round About Midnight  hade premiär 1986  och blev en succé. Dexters spelar sin roll som drogberoende och alkoholiserad musiker så framgångsrikt att han till och med blev Oscarsnominerad.
När han i filmen snor åt sig drickspengar från ett bord för att få råd att ta sig en drink som han på grund av sitt missbruk är förbjuden att dricka, då tänker jag med vemod på det som hände där vid rödljuset i Örebro och på Sheraton i Stockholm.
Vemodet blandas med den glädje som riktigt riktigt bra jazzmusik kan framkalla.
Just precis sådan musik som Long Tall Dexter bjöd på.

LEIF DOMNÉRUS 

 


Comments

15/09/2017 17:31

To be a good website, it takes a real effort. Spirit in working.

Reply



Leave a Reply