Coleman Hawkins var tidigt en självklar favorit för en jazztörstande yngling i skiftet mellan 1950/1960. Tenorsaxofonister med personligt uttryck har det funnits många i jazzen, men få med en så självklart stark och betydande originalitet som denne oerhört fantasifulle och kreative musikant. Följande fullkomligt sanna episoder inträffade när jag som tonåring hade nöjet att träffa Coleman Hawkins och det bekräftar vad många initerade vittnat om; nämligen att denne gigant inom jazzen hade ett uselt minne. 

Redan i slutet av 1920-talet gjorde Hawkins inspelningar med häpnadsväckande stringent solospel, alltid med en häftigt levande rytmik. Han spelade på något sätt modernt redan från början av sin karriär och när han 1939 spelar in Body & Soul kan man inte annat än ge sig totalt inför hans vidunderliga förmåga att improvisera, till synes utan att idéerna sinar. Faktum är att när jag hör Coleman Hawkins i 1939 års version av Body and Soul kan jag få en association till Mozarts Eine Kleine Nachtmusik. Melodiska variationer som formligen flödar på varandra i en lång följd, alldeles självklart och motståndslöst, daggfräscht och originellt, ständigt nyskapande med total integritet.
Så pass beundrade jag Coleman Hawkins i tonåren att jag hade bestämt mig för att honom måste jag bara få träffa och snacka med.

När JATP, d v s Jazz At The Philharmonics kom till Stockholms Konserthus åren kring decennieskiftet 1950/1960 på ett av sina snudd på årliga besök i regi av promotorn Norman Granz, ställde jag mig efter konserten helt enkelt utanför Konserthusets backstage och väntade på min absolute hjälte.

När Hawkins stegade ut med saxfodralet i näven gick jag fram och sa rakt av att jag gillade honom så mycket att jag ville bjuda på en öl. 
Hawkins såg farbroderligt snäll och nöjd ut, han accepterade min invit, men ville att vi skulle gå till hans hotell; en kort promenad till dåvarande Carlton på Kungsgatan. 
Även om det var mer än femtio år sedan minns jag promenaden över Hötorget tillsammans med  Coleman Hawkins som vore det för någon vecka sedan. Av någon anledning var känslan som starkast just då, när vi traskade över kullerstenarna på torget framför Konserthuset. Jag minns att jag funderade på att erbjuda att bära hans saxfodral, men jag minns också att jag la ner det projektet eftersom jag inte ville att han skulle tro att jag tyckte att han var för gammal för att bära saxen själv. På nära håll med sitt gråa skägg såg han nämligen rätt gammal ut - ungefär lika gråskäggig som jag själv nuförtiden...

Väl anlända till Carlton stegar vi in i baren och hamnar vid ett bord med delar av JATP-musikerna, bland andra T-Bone Walker, Benny Carter och Zoot Sims. Samtidigt som jag myser inombords över att få sitta med sådana giganter hör jag Coleman göra sin beställning. Den lyder:

- Please Lady, give me a double Hennessy Cognac!

Innan jag hinner hicka till - med tanke på att jag ju sagt att jag skulle stå för notan - tittar Coleman Hawkins med ett vänligt smajl på mig och säger:

- Don´t worry, I´ll pay for this.

Lugnad beställer jag min öl, varpå Coleman ännu en gång kallar till sig servitrisen. Uppenbarligen i behov av rökverk säger han:

- Lady, please, give me a package of... of...

Varpå han gestikulerar i luften efter den cigarett han är sugen på, men inte minns märket.

Zoot Sims rycker in till Coleman Hawkins hjälp och utbrister:

- Bean, you´ve been smoking Lucky Strike all your life.

- Yes! utropar mannen som lystrar till smeknamnet Bean, that´s right. So please Lady, give me a package of Lucky Strike.

Resten av kvällen innehåller bland annat ett riktigt "nice chat" med Benny Carter (han skriver just de orden på den lilla lapp som han ber att jag ska överlämna till pappa Arne) och en rejält blöt kyss av T-Bone Walker! Men just det osannolika efterspelet ska jag inte beskriva närmare. 
Okej då, det var helt enkelt så att T-Bone ville bjuda mig "young man" på en drink på sitt hotellrum när samkvämet i baren var till ända. Visst, en drink med en blueslegend kan väl vara ett lämpligt avslut på en riktigt trevlig afton. Men när T-Bone slagit upp drinken och väldigt raskt klätt av sig alla kläder och grabbade tag i mig och bjussade på den där riktigt blöta kyssen, ja då kände jag att det var dags att dra. 
Jag flydde snabbt som attan och lämnade blueslegendens hotellrum ganska omtumlad.

Nog om det, men beträffande Coleman Hawkins dåliga minne fick jag en slags bekräftelse, några år efter händelsen på Carlton Hotel.

Mister Hawkins framträdde nämligen 1963 som solist på Gyllene Cirkeln tillsammans med ett svenskt komp. Göran Lindberg, Kurt Lindgren och Rune Carlsson på piano, bas och trummor gav ungdomlig skjuts åt Coleman, som var i sitt livs form. Kvällen var formidabelt lyckad och när den store solisten efter spelningen står på Sveavägen och väntar på taxi går jag fram till honom och tackar hjärtligt för all den fantastiska musiken. Jag nämner också att vi träffats tidigare och han ler vänligt och en smula outgrundligt. Varpå jag tillägger att den inspelning han gjorde i Stockholm 1960 med Harry Arnolds Radioband och melodin On the Sunny Side of the Street verkligen var en höjdare. (Jag visste, via pappa Arne, att Hawkins vid inspelningen hade med sig en helflaska whisky och att den var urdrucken när On the Sunny Side hade fastnat på inspelningstejpen. Han bjöd ingen och han drack ur sådana där små pappmuggar som brukar sitta i en hållare på toaletterna. Åtminstone förr i tiden, då ju detta utspelade sig).

Med hänvisning till den oförglömliga inspelningen med Radiobandet vänder sig Coleman Hawkins till mig där på Sveavägen och konstaterar med underbart sonor stämma:

- I have to tell you young man; you ask me what I did some years ago but I´m sorry, I don´t even remember what I did yesterday...

Vilket fick mig att förstå att cigarettproblemet på hotell Carlton ett par år tillbaka i tiden verkligen var ett dilemma för denne glömske och samtidigt en av världshistoriens mest betydande jazzmusikanter.

Jag skriver detta ungefär femtiofem år sedan det inträffade. Men jag minns det som igår.


LEIF DOMNÉRUS
 


Comments




Leave a Reply